I tisdags var jag och mamma till byn där min lillebror går i skola.
Det var utvecklingssamtal som förde oss dit.
Medan mamma var på det så satt jag kvar i bilen.
Och idag berättade hon historien om varför hon var så sur då hon äntligen kom till bilen.

Då utvecklingssamtalet var slut skulle bror stanna kvar och ha en lektion.
Han pekade dit mamma skulle gå och sa "rakt fram".
Mamma började gå.
Och hamnade på en stig.

Hon tyckte det var lite konstigt.
Men hon hade ju gått rakt fram.
Till slut såg hon skolan och parkeringen långt borta, nedanför sig.
Hon vände och gick ner.

Men historien slutade inte där.

Väl framme på parkeringen, som inte var särskilt stor.
Hittade hon inte mig.
Inga pengar hade hon på mobilen heller.
Så hon gick arton varv runt den, kissnödig och kall.

Lokalsinne minus - som hon själv uttryckte det...