Jag har just varit med om något jag inte trodde kunde hända.
Jag skulle hämta den sista maskinen med tvätt.
Och när jag kom tillbaka gick dörren inte att få upp.
Den brukar vara trög så jag tog i lite extra.

Den gick fortfarande inte upp.
Jag tog i som FAAN.
Den gick inte upp.
Det var låst.

Ja LÅST!
Jag funderade ett tag på om jag fått minnesförlust och glömt att jag låst.
Men jag slog snabbt bort den tanken.
Jag hade ju inga nycklar på mig.

Där stod jag.
Med en massa tvättade trosor och sockar i handen.
Utan skor, jacka, mobil.
Och började fundera på hur jag skulle lösa det där.

Tusen och åter tusen scenarion virvlade förbi i mitt huvud.
Sen kom jag på!
Jag måste ringa pappa.
Han har extranyckeln.

Mina tankar precis just då:
Men klockan är mycket.
Kan man knacka på hos grannarna?
Men jag måste ju.
Kan ju inte sova i trappan.
PANIK!
Jag KAN inte sova i trappan.

Sagt och gjort, knackade på.
Dom var vakna som tur var.
Jag lånade en telefon och ringde pappa.
Och han trodde mig inte!

Inte först iallafall.
Men han lovade att komma.
Sen satte jag mig för att vänta i trappan.
Det var lagomt varmt.

Så kan en kväll med en hundvalp se ut.
Avundsjuk?